tokfianjessica

Jag skriver faktiskt inte så mycket om träning i min blogg, trots att jag är en biten träningsnörd. Jag började träna när jag var 13-14 år och sedan dess har jag alltid hållit på med någonting.  Jag har dansat jazzbalett, salsa och bollywood, aerobics, åkt inlines, sprungit, spelat innebandy, hållit på med gymnastik, åkt skridskor, paddlat kajak, åkt längdskidor, hoppat trampolin, spinning, simmat och spelat badminton. Parallellt med detta så har jag alltid styrketränat. Jag är liksom mest en gymtjej. Ja så är det. Jag tror att det hela började med att jag ville visa att tjejer också hör hemma i ett gym. Det var ju mest grabbar som hängde i gymlokalerna för 20-30 år sedan om jag inte minns helt fel. Och jag gillade att hänga med grabbarna.

Jag skriver inte så mycket om det för att för mig är det en del av min vardag precis som jag äter, jobbar och sover. Jag tycker att det blir lite löjligt på något vis om jag skulle skriva om alla mina träningspass. Ja menar hur kul är det att läsa? Och hur många skulle inte bara bli irriterade och kanske även avundsjuka?

Men träning är en så stor del av mitt liv, så nu vill jag viga ett helt blogginlägg till träning och hur jag tänker om träning. Träning för mig är så mycket. Det håller en yngre längre (tror jag i varje fall och stämmer om jag tittar på min egen mamma), det ger en energi, den gör en glad, man får ut aggressioner, man stärker skelettet, man slipper tänka på jobbiga saker för stunden, man svettas ut slaggprodukter, det kan ge en bra idéer, den gör en stark, man får starkare lungor och hjärta, man får bättre självförtroende och man blir betydligt piggare och påhittigare som person. Och jag är ju även instabil och överrörlig i många leder, så för min del så måste jag hålla efter och styrketräna för att inte tappa muskler och riskera att bli ännu sämre. Flera sjukgymnaster och läkare som träffat mig regelbundet säger att de tror att jag skulle vara mycket sämre om jag inte tränat. Och jag menar hur dålig skulle jag inte vara då?! Vill inte ens tänka tanken.

Idag var jag på spinning och det blev ett praktexempel på varför man bör träna. Vädret var skit ute och då blir jag alltid extra stel, trött och får mer värk i kroppen. Men jag hade bokat in mig för flera dagar sen och har jag bestämt något så gör jag det bara. Jag var så sliten och trött idag och ville inte alls träna egentligen. ”Dopade” mig med linnex i nacken för att förhoppningsvis lugna ner den och den dumma axeln lite och drog med mig min sambo. Kommer på cykeln och musiken börjar. Då händer det något i kroppen. Den vaknar! Och den är redo att kämpa! En sån underbar känsla!

För mig är det lika viktigt att vara stark som att ha bra kondition och det löser jag genom att försöka i den mån det går att köra vartannat pass styrka och vartannat pass kondition. Jag gillar egentligen inte spinning så mycket, men det är den enda konditionsformen som jag numera klarar av att utöva med mina dumma leder.

Jag började med spinning då jag skadade min axel och inte kunde göra så mycket annat och sen har jag liksom aldrig slutat. Det var 6 år sedan nu. Jag har hunnit med många spinningpass under de 6 åren. Jag har alltid med mig ett eget gelésadelskydd för att annars får jag så ont i svanskotan, då min svanskota är lite böjd och sticker ut lite tokigt. Men med gelèskyddet så funkar det finfint. Det gäller att hitta på egna lösningar som funkar bara. Jag kom på härom veckan att det kanske är dags att tvätta det där skyddet. Efter 6 år… Trodde liksom inte att det blev så svettigt förrän jag kom på hur svettiga mina byxor är och även bak på rumpan efter ett pass. Bläk!

Jag har verkligen slitit på med spinningen för att komma dit jag är idag. De första 4-5 åren så fick jag mjölksyra och kramp i låren redan i den andra låten av passet och jag fick stanna och vila mellan varje låt för att kunna ta mig igenom hela passet. Jag fick även ibland bryta mitt i passen och gå därifrån och ledarna frågade ofta efter passet vad det var då de såg hur jag led och kämpade. Jag fick ofta köra lite som det passade mig med de olika positionerna och motstånden.

Men under det senaste halvåret/året så har någonting hänt. Jag är fortfarande jättekänslig och får lätt kramp om jag inte är uppmärksam och lyssnar på kroppen och  jag behöver fortfarande vila några sekunder mellan låtarna, men jag behöver aldrig bryta ett pass och jag orkar så mycket mera numera. Mycket tror jag faktiskt beror på all sjukgymnastik som jag tränat regelbundet de sista 4-5 åren och även att jag har börjat använda kompressionsbyxor.

Men det är verkligen delade känslor med min träning. Ibland är jag jättestolt och nöjd över att jag under alla dessa 14 år med skador, rehab, värk och operationer har lyckats hålla i träningen genom att anpassa träningsformen efter vad jag kunnat träna för tillfället. Till exempel om jag har opererat axeln så har jag fokuserat på t ex mage och ben och när jag har haft skadade diskar i ryggen så har jag tränat typ armar och axlar. Det finns ALLTID något i ett gym som man kan träna, ja så är det faktiskt.

Men ganska ofta, typ dagligen faktiskt, blir jag även ledsen, arg och besviken för att jag inte kan träna hur mycket jag vill och precis vad jag vill. Jag är en sån som lätt skulle kunna träna två pass om dagen och säkert vara ute och springa varje morgon innan jobbet (ja inte om det regnar då). Men det kan jag inte och det kommer jag att få leva med resten av mitt liv. Men mest är jag faktiskt sjukt stolt över att jag lyckas hålla mig i form trots alla motgångar som avlöser varandra. Min dröm är att träna upp mig så pass att jag ska kunna börja springa igen.

Det gör alltid ont när jag tränar, så jag fattar ibland inte själv hur jag orkar. Men jag vet att när musklerna är varma och lederna ”smörjda” så avtar smärtan och ibland kan jag faktiskt bli nästintill smärtfri. Men sen efter träningens slut så kommer värken tillbaka och jag blir ofta ännu stelare än jag var innan. Men jag vet valet jag har. Skulle jag träna de dagar jag inte har ont, så skulle jag nästan aldrig träna. Så vilken tur att jag är så förbaskat envis, så rädd för att åldras och bli tjock och en sån jäkla tävlingsmänniska. Och jag älskar ju choklad och fikabröd så jag har liksom inget val – jag måste helt enkelt fortsätta att träna resten av livet. Och vilken tur att jag släpade mig iväg till spinningpasset just idag, för senare på dagen så drog jag med familjen på en smarrig kakbuffé!